DE TAPPRA FEM (5).

Från andra sidan jordklotet.  
Baja California.  Mexiko.

TAPPRAST BLAND DE TAPPRA.
STÖRSTA FAVORIT BLAND ALLA VÅRA FAVORITER.
(Och en av de äldsta Från 1970-talet).

KLIPPFIKUS.

HEMMA HOS OSS.
När vi hittade den i  ett växthus nära San Diego, hade den tunna grenar, bara tre blad och en kropp som en oskalad liten potatis. Den kan kanske växa till sig, tänkte vi.
Det gick några år, den fick sex blad och potatisen blev sidengrå.  Men så plötsligt var den försvunnen. Borta.
Det tog tre år innan den dök upp igen. Vi
hittade den i  en papplåda längst in under ett odlingsbord.
Ovattnad förstås och helt orörd.
Utan jord, utan blad och med de torra rötterna spretande i luften.
Förlorad, tänkte vi. Så gott som död.
Men nej!  Vi försöker.
Plantering, vattning, ställd i vårt mildaste ljus.
Efter fyra månader tog vi bilden.
Tala om  växt som vaknar till liv. Tacksamt blänkte den med vattendroppar på de sammetsgröna bladen. Den skulpterade kroppen glänste i silver och ljusrosa. På väg att sprängas av livskraft.

KLIPPFIKUSEN  är den uthålligaste av de tappra fyra från Bajan som vi harintresserat oss för. De andra tre är präglade av samma magra  och fattiga natur. Det förklarar varför de är så stryktåliga. Och varför man kan sköta dem på samma sätt.  Nyanser i skötseln av de fem lär man sig så småningom. Till exempel att man måste vara försiktig med Jatrophan.
När den slokar med de stora  bladen. Vattna!
De andra tappra är:
Bursera,
Pachycormus
Och  ???
Deras gemensamma. natur heter:

BAJA CALIFORNIA

Så heter den smalal landtunga om sträcker sig söderut från San Diego i Kalifornien. En halvöken mellan två hav: Cortez hav i öster och Stilla havet i väster. Tillhör Mexiko och är en del av Sonoraöknen som brer ut sig i både USA och Mexiko.
Klimatet här påminner om södra Madagaskar.  Växterna från de båda områdena har en karaktär som påminner om varandra.
Bajan tillhör inte den mest kända delen av världen för oss uppe i norr.
Men för amerikanerna är den ett populärt semestermål. Vattnet omkring södra udden Cabo San Lucas, ja, bättre kan det knappast bli. Fråga valarna. För vår del var vågorna för vilda.

Bajans Berömda Buske
JOJOBA.
En välkänd endemisk växt, en hudprodukt,  jojoba,  kommer just härifrån, från Bajan där den har sin naturliga växtplats.

Den lilla busken med sin etikett hittade vi i en liten botanisk utställning mitt i det karga landskapet. Som en påminnelse om att det trots allt kan komma något produktivt och lyxigt från en miljö som denna.
Nämligen Jojoba-oljan. Simondsia chinensis.
Den lilla flaskan här bredvid hade vi hemma,  badgel, visserligen oanvänd.
Det är alltså här den växer,  i Bajans del av den väldiga Sonoraöknen, Simondsia chinensis.

ETT MINIMUM AV SKÖTSEL
 Se på bilden av den lilla jojobabusken. Se. vilka villkor den lever under. Ren sand, spridda stenar, döda grenar och full sol.
Och torrt.
 De fem tappra har det i stort sett likadant, eller mera stenar och grus.
De har det inte lätt. De lever på gränsen till det möjliga.
Hemma hos oss däremot har de det jättelätt. Även med det minimum av skötsel som de ibland blir utsatta för.  Vi har bara planterat om dem tre, fyra gånger och gödsel får de bara lite om våren. De överlever de flesta misstag man kan begå.
Att vattna för lite gör inte någon skada. Vi låter dem ofta stå torra i månader under vintern.
På trots av det svåra klimatet innehåller Bajan en enorm rikedom av växter, man räknar med över 4000 arter, många av dem endemiska. Det vill säga: de växer bara här.

REKORD I UTHÅLLIGHET.

KLIPPFIKUS

Känns den igen? Javisst. Det är samma växt som här ovanför legat tre år med rötterna i vädret Totalt bortglömd. Rekord. Se HÄR.
När vi nu tog hand om den tog det tre veckor, så kom de första skotten. Nu har det gått ytterligare två år, den har blivit väl omskött och till och med fått en ny kruka.
Sedan har den skött sig som vilken annan växt som helst. Den har ett svenskt namn, klippfikus. Botaniskt namn: Ficus petiolaris, även kallad F. palmeri.
Nu har det gått ytterligare två år. Vi sköter oss, klippfikusen får följa sin bestämmelse, vilar på vintern och kommer igång på våren när vi börjar vattna. Och så växer den hela sommaren.
Vintervilare.
Så låter vi den vissna ner i november, plockar bort de torra bladen och låter den stå där den står utan att vattna den.
Först i februari, mars hör den  av sig. Det första gröna bladspetsarna dyker upp. Vi fattar signalen. Vattnar.
Vår klippfikus har blivit en trotjänare. Tapprast av alla.
Läs mera. Se en utmärkt hemsida om Ficus  petiolasis resp. F. palmeri: Se  HÄR.

Bursera microphylla.

Inte så långt från klippfikusen höjer sig burserorna över den spretiga buskvegetationen. Brukar kallas torrskog. Burseran är ett dominerande släkte i södra Baja California.
Här tar Nina det lugnt under två av de äldsta träden.
VÅR EGEN BURSERA,
Vi fick en ettårig fröplanta av Frank Horwood i Santa Barbara. Han kallade den Little Elephant Tree. Han hade sått ett tjugotal. Han hade en enastående samling inte bara av euforbior utan också av suckulenta rariteter från hela världen. Dessutom var han en välkänd redaktör för Cactus and Succulent Journal .
Den lilla plantan utvecklade sig ovanligt harmoniskt. Den stod i ett västerfönster och skötte sig själv, vi vattnade den förstås då och då.
Så fick vi syn på den efter några år, grenverket var så vackert, liknade ett släktträd. Vi gav den en ny kruka med mera jord men lät den fortfarande sköta sig själv.  Några olika stadier av utvecklingen visar vi i bildserien i sidofältet.
Där ser man att formen av släktträd mer och mer försvunnit. Det lilla trädet har fått växa som det vill. Vi har inte velat styra det.
Dess botaniska namn är Bursera microphylla. På svenska bursera. Där den lever kallas den torote.

Bursera fagaroides

För att göra vårt lilla sällskap från Baja California komplett så måste vi ta med B. fagaroides, som kom i vårt hem samtidigt med de andra. Den fungerar på samma sätt. Utom att den växer kraftigare än de andra, en gren kan bli en halv meter lång under en sommar. När man  klipper in den får man en upplevelse. Det doftar starkt och kryddigt från gren och blad. En doft som parfymindustrin använt sedan länge.
Vi har också sått växten ett par gånger med gott resultat, Fröna köpte vi av Sunshine-seeds.de, Se HÄR. De kom i ett vanligt kuvert inlagda i en liten plastpåse. Inklusive instruktioner om hur man sår dem. Tack. Och tack för att vi fick 3 extra frön.
Våra burseror har vi behandlat på lite olika sätt genom åren. Än har de fått vila som de andra växterna från Baja California, dvs från november till mars, än har de fått lite vatten under vintern och hållit sig grönskande. De har funnit sig hemma med allt.

4. Bajans elefantträd.

Elefantträd är ett namn som ganska många växter bär, exempelvis baobaben från Madagaskar och de tre burserorna här ovan på sidan. Ja till och med Jabilyn, Operculicarya decaryi.
Men denna Pachycormus discolor är specifik för Baja California (endemisk) eftersom den bara växer här. Därför kallas den Bajans elefantträd. (Några elefanter finns dock inte i dessa väderstreck. De tillhör andra halvan av klotet.)
Vårt elefantträd har sin egen speciella skönhet. En liten klenod. Och den har blivit kvar hos oss genom alla år, snart 40, och blommar dessutom så ljuvligt. Vippor  av utsökta blommor med en svag men ljuvlig doft.
Artnamnet discolor syftar på blommornas skiftande färg i vitt och rött.  Släktnamnet består av Pachy = tjock och cormus = stump.
Nu har vi ännu ett elefantträd sedan vi bytte det till oss på en växtutställning i Essen, Tyskland. De är bara hälften så gammalt som vårt första men fungerar förstås på samma sätt.
LÄTT ATT SÅ.
Bajans elefantträd är  lätt att så. Frön är det enkelt att skaffa, själva köpte vi för en tid sedan av Plantanica.se. Se HÄR, fem frön varav fyra grodde. Se sidofältet här intill. Där visar vi upp en av våra fröplantor.
Under vintern brukar vi inte vattna alls. Så småningom tappar växten bladen, men de kommer snällt tillbaka när vi börjar vattna igen i början på mars. Då är det dessutom rätt tid att klippa in grenarna.
Naturbilden  visar ett exemplar som inte har det lätt i den torra och steniga marken. På andra platser kan det bli ett kraftigt litet träd ungefär som burseran här ovan.

 

En praktväxt. Jatrofa. Lätt att lyckas med.

En av våra allra bästa krukväxter. Lättskött. Tolerant. Man måste förstås lära sig at iaktta  bladen. Enkelt.  Slokar de?
OK. Ge den stackaren att dricka.
Vi har haft några stycken genom åren.  Tre noga räknat. Den näst sista i ett handgjort litet mästerverk från en dansk krukmakare.
Det korrekta svenska namnet är flaskjatrofa. Förr hette den podagerplanta efter det latinska artnamnet, Jatropha podagrica. Med podager menas att ha gikt i någon tå, kan också kallas portvinstå. Man förstår att jatrofan använts som medicinalväxt en gång i världen.
Namnet Jatropha kommer av grekiska ’iatros’ medicin och trophé näring.
Så innehåller den  också en kraftig växtsaft, en klibbig mjölk typisk för alla euforbior, dvs hela växtfamiljen, törelväxter, Euphorbiaceae. Man skall  akta sig för att få den vita saften i ögonen.
Vi gillar den skarpt sedan många år. Den trivs bra på golvet framför ett av våra västerfönster. Så är den också tropisk, vi har stött på den både i Costa Rica och Guatemala, se sidofältet.
Jatrofan är en typisk kaudexväxt. Se bara på den tjocka stammen. Som gjord för att förse växten med vatten och näring under torrsäsongen. På engelska kallas den Buddhas Belly, Buddhas mage.
VÅR SENASTE JATROFA.  UNDER LOPPET AV TRE ÅR.
1. Första året. För några år sedan sådde vi ett par frön. Vi hade läst att det skulle vara lätt. se HÄR.  Det stämde. Våra frön grodde efter en månad. Bilden till vänster tog vi i mars.
Här hemma har vi för det mesta gett den en egen torrsäsong under vintern. Då har den tappat alla bladen. Men de har kommit snällt tillbaka när vi satt igång den i februari. Men det har också hänt att vi låtit en jatrofa växa hela året. Utan problem. Fast bladen minskar i storlek och antal.
2. Andra året. Samma jatrofa. Bilden tog vi i december. Nu har fröplantan vuxit till sig. De första blommorna ska just slå ut. Ett år från sådd. Raskt marscherat.
Hittills är bara ett av bladen helt färdigutvecklat. Det stora till höger. Men oj! så vackert. Klicka upp och titta.
Med jämna mellanrum dyker flaskjatrofan upp i handeln. Så bra. Passa på. Det är en klenod väl värd att satsa på.
3. Tredje året. Bild den 23 juli.  Rejäl tillväxt. En spännvidd på nära en meter. Många blad, det största med en längd av 32 cm.  En sådan bladmasssa kräver mycket vatten. Men lugn,  växten signalerar.  När bladen börjar sloka, är det dags att vattna. Ungefär som att passa hibiskus.
SPÄNNANDE TIPS. Vi vill gärna tipsa om en mycket speciell hemsida. Den handlar om att betrakta växter genom mikroskop. Jatrofan är ett exempel. Vi får se dess struktur ända ner på cellnivå. Spännande. A Close-up View on the Buddha Belly Plant. Se HÄR.

Från Karibien. Autografträdet.

Ett konstföremål tyckte vi, när vi hittade denna clusia på en bonsaiutställning i Essen,  Tyskland. Vi förstod inte först vad det var för en växt. Särskilt gällde det formen. Sedan kände vi igen bladen  Tjocka, styva och vinklade snett uppåt. Just det, bladen som folk brukade skriva sina namnteckningar på.  Autografträdet, Clusia rosea.
Men formen?
Clusian kände vi som en kompakt och tråkig buske, som här på bilden från en  trädgård på Tobago.
Hur var det möjligt att av en sådan buske odla fram en luftigt elegant och spännade bonsai?  Som ett exotiskt  mangroveträd  hämtat från  någon kust i Västindien.
EN UTMANING.
Ja, men inte för oss. Detta konststycke var långt utöver vad vi skulle kunna åstadkomma. Men det kanske någon annan kan. Därför passar vi på att berätta att vackra plantor av Clusia länge har funnits på Plantagen och andra ställen.
Här har vi satt ett exemplar i en av våra antika blomkrukor. Vilket innebär att vi inte tänker ge oss in på att forma om den till något annat än vad den är. I så fall skulle den stått i en planteringskruka, dvs en kruka med hål i bottnen.
Krukan är från 1950-talet, tillverkad av Gefle porslinsfabrik.