Venushår – delikat, ömtåligt.
Hur ömtåliga ormbunkar 
kan vara lärde vi oss av venushåret, Adiantum. Så delikat med sin sky av tunna blad på smala stänglar. Så lysande grön bland de andra i vår skuggplantering. Lägg märke till den blommande begonian nederst i bild.
Och visst klarade vi den ett tag. Ett par veckor. Men sedan var det något vi missade, kanske fick den för lite vatten, för låg luftfuktighet och så adjö med den. Den var för ömtålig för oss.
Urtiden hemma hos oss.
Men som väl är finns det ormbunkar som kan trivas i moderna hem. Det är förstås märkligt. Detta är ett växtslag som föddes i jordens urtid. Ormbunkar tillhörde de första släkten som befolkade jorden, när växterna steg upp från sitt liv i havet för omkring 400 miljoner år sedan.
Vanligast av ormbunkar.
Spjutbräken, Nephrolepis exaltata har funnits i våra hem sedan ormbunkarnas stora tid i heminredning i slutet av 1800-talet. Den mest berömda 
sorten Bostoniensis, upptäcktes under en transport från Philadelphia till Boston år 1894. Det var en spontan förändring av växtsättet som hade skett.
EN MUTATION.
Den nya sorten blev en världssuccé med sina elegant böjda blad. Fortfarande kallas spjutbräken Boston Fern på engelska. På bilden vår största genom åren.
Spjutbräken härstammar från regnskogarna i Mellan- och Sydamerika, där den lever på marken i skuggan under de stora träden. Den är varmväxande och älskar ljus men avskyr stekande sol. Den är långt ifrån så ömtålig som venushåret. Men man måste hålla den med vatten. Den tål inte att man glömmer vattna den, åtminstone inte upprepade gånger. Vi brukar kunna hålla den vacker några år och det är vi nöjdaed.
Tre trogna bräknar:
1. Fågelbo, 2. Älghorn och 3. Hartass.
Dessa tre är mycket annorlunda än venushår och spjutbräken. Framförallt mycket tåligare. Vi har haft dem alla i många år och inte haft några svårigheter med att hålla dem levande och fräscha.
Så kommer de också från en helt annan miljö. De lever i regnskogen men inte på marken som venushår och spjutbräken utan uppe i träden som ananasväxterna. Dessutom i en annan sorts skog, monsunskog, med lång torka mellan regnperioderna. De är epifyter, dvs de parasiterar inte på träden, de bara bor där och använder rötterna till att hålla sig fast.
1. Fågelbo
En bild från urtiden. (För 400 miljoner år sedan).
FÅGELBOBRÄKEN, Asplenium nidus avis. är en typisk epifyt. Den sitter uppe i sitt träd och har det tufft. Brist på näring och brist på vatten under månader av torka mellan monsunregnen. Så ändrar sig vädret och den sätter fart.
Bilden är från en skog nära Sepilok i nordöstra hörnet av Borneo. Man får en känsla av urtid. Så tillhör också ormbunkarna våra allra äldsta växter, de fanns på dinosaurernas tid.
Varför fågelbo? Det ser man på bilden. När 1700-talets växtletare kom gående i skogen och tittade uppåt, vad var det de såg? Jo, alla de vissna bladen. Javisst. Växten ser ut som ett fågelbo. Åtminstone underifrån.
Och det betyder också det latinska artnamnet. nidus = bo, avis = fågel.
Ibland hör man en annan förklaring till namnet. Se ner i bladtratten, vad ligger väl där? Jo några små ljusa föremål. Med god vilja kan man tro att det ligger ägg i fågelboet.
Men det är förstås inte ägg man ser utan de nya bladen som är på väg upp. Och det är just ett sådant exemplar man skall köpa. Med visad växtkraft.
Nuförtiden hittar man fågelboet i nya former, vanligast med veckade eller krusiga blad. Själva tycker vi bäst om den som mest liknar den vilda arten med sina släta glänsande blad som på bilden här.
Släktet Asplenium innehåller flera hundra arter. En art som var vanlig på Carl Larssons tid, dvs i mitten av 1700-talet, är groddbräken ute i sidofältet, Asplenium bulbiferum.
2. Älghorn
Platycerium alcicorne kan bli enorm om den får växa fritt, Som här i Fairchald Tropical Botanic Garden i Miami.
Man hittar den rätt ofta i handeln. Den är verkligt uthållig i ett hem. Men så har den samma problem som davallian. (Se nedan). Svår att vattna.
Detta beror mycket på dess växtsätt. Den har två sorters blad.
Dels de så kallade älghornen, det är de könsliga bladen med sporer på undersidan, se sidofältet.
Och dels de halvt dolda blad som brer ut sig över jord, rötter och kruka som skyddande sköldar. Dessa kan göra det svårt att komma till med vattenkannan.
Men det dröjer innan problemet uppstår. Länge kan man ha sitt älghorn stående i fönsterkarmen och vattna det i krukan. Sedan får man försöka på andra sätt. T. ex att sänka ner hela krukan i ett vattenbad.
Vattna bara inte för mycket. För litet är inte så farligt. Bladen är rejält torktåliga, det ser man på att de är klädda med ett fluffigt mjölaktigt vaxlager, ett av flera lager som motverkar avdunstning.
Det berättas att torkade och pressade blad som har legat i decennier i herbarier, har börjat, växa när herbarierna råkat ut för en vattenläcka.
3. Hartass. Davallia bullata.
Tillhör våra stora favoriter. 
Den på bilden är tolv år och verkligt praktfull där den hänger. Dessutom tolerant mot försummelser. Men det finns ett problem. Krukan. Växten omsluter den helt med sina ludna rötter. Den har förvandlat sig till en boll. Svår att vattna. Men som vi hade den hängande var det enkelt. Den var lätt att haka av och sänka ner i en spann med vatten. Dessutom var det stengolv i rummet.
Vill man hellre ha små exemplar så hittade vi ett ovanligt lyckat arrangemang på Flowerteam i Helsingborg. 
Den lilla davallian klamrar sig fast med sina rötter kring ett litet lavablock. Detta sitter fast i en svart keramisk skål. Det är i skålen man vattnar. Resten sköter lavan om, som drar upp vatten till rötterna. Växtsättet påminner om det i naturen. Se bilden nedan.
Problem med namnet.
Märkligt nog saknas svenskt namn i SKUD, Svenskt kulturväxtlexikon.. Hartassbräken har vi annars hört i många år. Men det namnet tillhör en annan bräken. Se nedan. Medan andra arter som tillhör samma släkte, krypbräkensläktet, har fått egna namn: kanin-, ekorr-, råttkrypbräken.
Kalla en växt efter råttor?
Vem tycker om råttor?
Vi kallar själva bullatan omväxlande för vår lilla krypbräken eller för vår lilla hartass.
Här bredvid har en sådan liten hartass hittat en växtplats hos en trädormbunke. Vi fick syn på den under ett besök i en spännande trädgård: Singapore Botanic Gardens. Det är lätt att se hur den letar sig fram med sina ludna rhizomer för att få stöd här i världen och släcka sin törst.
Den rätta hartassen. ”Här ligger en hund begraven.”
Detta är den rätta hartassbräknen. Också den en epifyt, växer som davallian här ovan, kryper fram med sina ludna rhizomer på stammen eller på en gren till ett träd. Man ser hartassarna nere i krukan på bilden.
Och precis som lilla hartassen är den lätt att ha i ett vanligt rum. Om man har gott om plats. Och i motsats till davallian är den lätt att vattna. Även om inte i längden. Tassarna växer.
Det finns ett smeknamn på dessa bräknar med ludna rhizomer: ”Här ligger en hund begraven”.
Vi har haft hartassar genom åren men alltid med samma problem. De blir alltför stora med tiden. Mycket större än den på bilden.