Äldst, tåligast och vackrast. Lc Okarchee. - Växter för en ny tid. En e-bok av Tord Hubert.

VÅR ÄLDSTA ORKIDÉ – OCH KÄRASTE.

Vi har alltid älskat orkidéer. Vem gör inte det? Men vår kärlek, ja, inte har den alltid varit av det lyckliga slaget. Inte så sällan vantrivdes en nyköpt orkidé in i vår värld avvälter. Fel klimat, fel omvårdnad och otillräcklig erfarenhet. Så adjö då. Vi ville inte kämpa förgäves.
Phalenopsis har vi redan berättat om. Den förstår vi oss bra på och passar in hos oss.
Liksom många andra släkten, arter och sorter.
En klart lysande:
Vår OKARCHEE.

x LAELIOCATTLEYA OKARCHEE ”BLACK THUNDER”.

Över fyrtio år, så länge har den varit hos oss. Här blommar den i en ålder av 24. Den har glatt oss mer än någon annan blommande växt, inte minst med doften. Tala om besvarad kärlek.
Märkligt nog var den vår allra första orkidé. Vi hade hört talas om Uno på Åkerö orkidéer i Västervik. Vi ringde honom och bad honom att föreslå tre nybörjarorkidéer. De två andra minns vi inte, bara att de sa adjö ganska direkt.
Men denna gav sig inte. Den överlevde den första tidens totala okunnighet, sedan en massa strapatser som alla växter utsattes för hos oss, dels våra egna försummelser, dels det minimum av passning de fick under våra resor. Den stackaren blev övervattnad under en av resorna. Förlorade alla sina rötter. Alla. Men den hämtade sig. Fick nya rötter. Det tog sin tid men sedan växte den och blommade som tidigare. Fast i delar.
Att vara växt hos oss var den sanna uthållighetstesten under många år.
DET VÄRSTA SOM HÄNDE var när den föll i golvet och låg i fem delar bland krukskärvorna. Vi planterade upp två, den största med fem bulber och den minsta med en enda. Snart var de tillsammans uppe i samma antal blommor som på bilden.
Vår älsklingsorkidé har ett märkvärdigt namn. x Laeliocattleya Okarchee ’Black Thunder’.

LAELIOCATTLEYA FÖRKORTAS Lc.
Och är en mycket populär grupp av orkidéhybrider. Att x står före namnet innebär att det är en korsning mellan släkten. Här mellan Laelia, se HÄR. och Cattleya, se HÄR. Båda släktena innehåller en mängd arter. Laeliorna är ofta svala och eleganta, Cattleyorna heta och vällustiga, de som Okarcheen liknar mest.
Okarchee sägs vara ett ord från en indianstam i södra Florida, seminolerna. Man kan anta att någon av föräldrarna till hybriden har sitt ursprung i detta heta och våta klimat.
Det finns en nästan oändlig mängd Lc. dvs Laeliocattleyor. De är oerhört populära, Med all säkerhet finns det många som är lika vackra och uthålliga som vår Okarchee. Vi känner dem bara inte.
Hur många hybrider det finns av alla orkidéer?
Minst en kvarts miljon.

Ännu en trogen Lc.

x Lc Secret Love är en klassisk hybrid, lätt att hitta i orkidéhandeln. Vi har haft den hälften så länge som Okarcheen. Den är inte lika praktfull men, blommar troget varje år i september, oktober. Den doftar nästan lika starkt som Okarcheen men inte lika fylligt. Vi har delat på den några gånger och har nu tre.
Vi köpte den och ett par andra på en utställning på Sofiero slott i Helsingborg. Att gå på utställningar eller besöka orkidéodlare är det bästa sättet att skaffa sig nya sorter. Som denna vår första Secret Love, ursprunget till flera andra.likadana.

Cattleya maxima. En sensation.

En orkidé från de väldiga skogarna i Peru och Ekvador. För första gången visades den upp i Europa. Året var runt 1800.
Storleken! Färgen! Doften! Något sådant hade ingen någonsin sett.
En sensation.
Följden blev en rasande jakt på orkideer i Sydamerika. Skog efter skog rensades på sina orkidéer. Europas växthus fylldes med vilda skönheter
MODERNA CATTLEYOR ÄR SÄLLAN RENA ARTER.
När vi hittade en maxima hos Hans Christiansen i Fredensborg blev vi förstås förtjusta. Särskilt som Hans sa att det var en vild Casttleya men inte lika ömtålig som andra vilda arter.
Vi tog med den hem, placerade den i ett västerfönster. Den var så imponerande. Stora blommor, väldoftande.
Men inte så uthållig. Tacklade av efter några år. Sedan saknade vi den. Doften.
MÅNGA ÅR EFTERÅT fick vi lära oss att det fanns två olika vilda Cattleya maxima. Den ena hittades och fördes till Europa redan på 1770-talet, kom från höga höjder, tänk Anderna.
Den andra hittades så sent som tidigt 1800-tal. kom från kustområdena i samma land, tänk Colombia,
Höghöjd kontra lågland.
Skillnaden är stor. Höghöjdsklimatet ger lägre temperaturer både dag och natt och årtstidsmässigt. Låglandsklimatet hittar man vid kusterna med deras tropiska värme dag och natt.

Att köpa orkidéer.

Genomströmningen av orkidéer i vårt hem har varit ganska stor, i snitt tre nya orkidéer om året. Vi är förstås förtjusta i orkidéutställningar. Och faller alltför lätt för en skönhet. Vilken underbart djuporange färg! Men kan vi ha den? Kan den trivas hos oss? Ja, kanske.
Nu ställer vi alltid två frågor:
1. ÄR DEN VARMVÄXANDE?
Dvs trivs den i rumstemperatur?
Tyvärr är de flesta orkidéer kallväxande, dvs de är visserligen tropiska men lever på höga höjder med ofta låga temperaturer, dygnsvis och säsongsvis. Kallas subtropiskt klimat. Det är dessa orkidéer som entusiasterna och samlarna är mest intresserade av. Och odlar i sina växthus. Och som är flest och tjusigast på utställningarna.
Inte så mycket för oss. Men vi beundrar mer än gärna vad andra odlat fram.
Och dessutom: av det rätta tropiska slaget finns det mycket att välja mellan.
Nästa fråga:
2. TÅL DEN LÅG LUFTFUKTIGHET?
Då tänker vi på vår torra luft om vintern när elementen går för fullt.
Blir svaren ja, varmväxande och ja, tål torr luft, då kan vi slå till och köpa den lilla skönheten. Till exempel vår Potinara här nedan med den djuporanga färgen

En fullträff på våra frågor. x Potinara ’Golden grove’.

Den ser inte mycket ut för världen när den inte blommar. Som ett ogräs i vägkanten. Och som ett ogräs tycks den överleva allt. Åtminstone hos oss. Men i motsats till ogräsen så blommar den sällsynt vackert med sina djuporange blommor, dessutom två gånger om året.
Som med andra av våra trogna orkidéer har vi delat den ett par gånger. Delarna växer till sig ganska snabbt.
Vi trodde i många år att också denna orkidé var en Laeliocattleya, nämligen x Lc. Gold Digger, som den liknar till förblandning. Men det var fel. Den saknar Gold Diggerns doft.
Att x står före namnet, x Potinara, innebär att ’Golden Grove’ är en korsning mellan olika släkten. 4 släkten till och med: Brassavola, Cattleya, Laelia och Sophronitis. Sådana 4-släkteskorsningar har alltid namn som slutar på -ara. Som Potinara.

Höstdendrobium.

Vi hade höstdenbrobium i många år. De var lättskötta och dekorativa, särskilt när vi satte några olika hybrider tillsammans.
Höstdendrobium har alltid blommat om som vi väntat oss. Den är också vanlig i handeln där den kallas Dendrobium phalaenopsis.
Det korrekta botaniska namnet är det inte lätt att bli klok på, sägs det. Det är svårt att avgöra om detta är en egen art eller en särskild form av Dendrobium bigibbum. Bådadera växer i Queensland, Australien och är förvillande lika varandra. Namnfrågan är ett besvärligt kapitel i hela orkidéfamiljen.
En främling har smugit sig in bland höstdendrobierna. Längst nere till vänster står en helröd Doritis med sina blommor mitt i bild.

Allt är inte succé. Tre flotta floppar.

DARWINS ORKIDÉ.
Allt är inte succé. Ibland går det fel. Som när det gäller oss och våra orkidéer. Men vi har alltid velat försöka.
Ett intressant misslyckande var Madagaskarstjärnan, Angraecum sescuipetale.
En berömd orkidé. I över hundra år hade den förbryllat den botaniska världen. Varför denna jättelånga nektarsporre? 30 cm lång.
Darwin hittade svaret när han så småningom fick ett exemplar i sina händer.
SVARET: den långa nektarsporren hörde samman med en fjäril med en mycket lång sugsnabel, så lång att den kunde nå ner till nektarn i sporrens botten.
Samtiden tyckte han var löjlig. Något sådant var inte möjligt. Men 41 år senare hittade man fjärilen. Den fick artnamnet praedicta, den förutsagda, Xanthopan morgani praedicta. Och för tio år sedan lyckades en filmare fånga den när den drack av nektarn med sin långa sugsnabel. Själva lyckades vi aldrig få se den blomma om. Till slut gav vi upp.

Här gick vår gräns.

Egentligen förstod vi att vi gapade över för mycket. Men vi var sedan länge fascinerade av orkidésläktet Bulbophyllum.
Man häpnar. Hur många arter av Bulbophyllum finns det på jorden?
ÖVER 2000.
GALET MÅNGA.
VÄRLDSREKORD!
SE HÄR: en katalog med ett urval av 318 olika Bulbophyllum.
En strålande vacker inblick i släktets rikedom. Jättefina bilder i färg och möjliga att klicka upp och se i närbild.
Spännande. Varför inte göra ett försök!
Så hittade vi en praktfull Bulbophyllum på en utställning. Vi lärde oss att det inte var en ren art utan en hybrid. Berömd dessutom. Fullständigt namn: Bulbophyllum Elisabeth Ann ’Buckliberry’, en hybrid mellan B. rotschildianum och B. longissimum.
Eller hette den Cirrhopetalum? Tveksamt. Vi anade att skötseln var lika komplicerad som namnet.
När den blommat färdigt gav den upp. Det gjorde vi också. Berömd eller ej, denna sorts superkänsliga orkidéer är ingenting för oss. De tillhör en helt annan liga. Vi har inte rätt miljö för dem. Och vi ärinte den rätta sortens orkidéentusiaster.
Vi får i stället glädja oss åt de sällsynta skönheter som de verkligt skickliga odlarna visar upp på nästa stora orkidéutställning.
Och åt de 318 olika arterna som bilderna i länken ovan. Glöm inte att klicka på den!

DELIKAT BETYDER OCLKSÅ ÖMTÅLIG. MINIORKIDÉ. (No iD).

Vi borde ha begripit bättre. Med så liten mängd kompost i krukan blev det för svårt att hålla den lilla sötnosen med lagom vatten och näring. Den torkade ut för många gånger i rad. Vi förstod till slut att finesser som denna inte heller var något för vårt sätt att ha orkidéer.
Obs! No Id i rubriken betyder No Identity).

MARIA. ORANGUTANGFLICKA MED EN PRESENT I MUNNEN

Hon kom ut ur skogen med en orkidé i munnen, det var så vi träffade henne, Maria.
Vi var i Sepilok, Borneo, i ett berömt barnhem för föräldralösa orangutanger. Alla resor har inte handlat om växter.
Vi stannade en vecka. Vi lärde känna en hotad miljö. En skog som höll på att försvinna. En djurart som höll på att dö ut.
Orkidén en vanda.
Varje morgon vi kom till reservatet dök Maria upp. Det prasslade i en buske och så var hon där. Kom fram ur grönskan med framsträckt hand mot Nina.
Nu blev det promenad. Ordnad söndagspromenad. Hand i hand. Sedan skulle det bli lek. Maria med Nina. Efter en del brottning, dragning i hår och kläder, satte Nina en gräns. Maria förstod inte själv hur stark hon var. Se bilderna.